Prillig på 1990.

Så är det serru. För det är äntligen dags. 90-talet är äntligen så långt borta att det modet vare sig är ute eller inne (och ja, det pågår en lätt revival just nu men inte på allvar, inte som när det begav sig) utan lagt till handlingarna. Jag frossar i sammet och nostalgi. Detta är den första epok jag har mer än ett medierat minne av.

Jag kör givetvis hela grejen, allt blir så mycket roligare då. Jag har gjort om hela mitt rum, det är nu målat i svart och latte. Jag har skaffat en sån där minispikmatta som man trycker handen eller ansiktet mot (remember?), jag har tjockt diadem och läderband och uppknuten flanellskjorta. Jag har väntat på detta sen jag köpte min minirycksäck och silverjacka 1993, sen jag snodde mina buffalos, jag har sparat och lagt undan mina grejer och bara väntat, hållit ut och och drömt mig till den dag som är idag.

Det var ju vidare någonstans mellan Blossom och Bevvan som man skaffade sina ideal runt vad som är fint, sensuellt etc. Prinsessålderna var ju bara första steget av beundran och härmande, andra steget var sweet valley high och tredje steget - där i alla fall jag stannade - var musikvideos på mtv innan man hade fyllt 12 år och skaffat sig ett kritiskt medvetande. Det som fanns i mitt huvud då är fortfarande skönhet för mig: Ingen kvinna blir någonsin så vacker som Heather Locklear var som Amanda i Melrose place första säsong.

Med andra ord: I'm living the dream. Och till de som kommer dragandes med "90-talet är ju som nu, det var ju inget speciellt" säger jag bara: Vakna Sverige.