Det är konstigt. Jag försöker ju gå igenom livet som en så snäll person som möjligt. Jag är vänlig mot alla jag träffar, jag ger, jag ler, det är av princip och för att jag mår så dåligt över mig själv om jag beter mig på något annat sätt. Tidigt förstod jag att jag måste anses så "cool" som möjligt för att detta inte ska utnyttjas. Men trots steg i denna riktning som har hjälpt avsevärt, och trots att jag ständigt söker goda sammanhang dyker det hela tiden upp människor som missförstår. Människor som inte fattar att de har min snällhet på lån, att den är ett ansvar, att den inte är en förevändning för att gå längre än med de man känner att man måste slåss för att få uppskattning ifrån. Vuxna människor långt från högstadiets skolgårdar beter sig så. De missbrukar vad de uppfattar som sitt övertag. De inser inte att min snällhet är en utmaning, att det är upp till bevis att se vilka de är när de inte agerar med statuskniven mot strupen.
Jag skrev att det är konstigt. Det är en underdrift; det är oroande, det är obehagligt och det är rätt äckligt när allt kommer kring. Och det jag gör när detta missbruk uppstår är givetvis att stänga butiken, dra mig undan, kapa banden eller att om det så krävs visa upp min tiger. Jag hoppas de som erfarit något av det senare förstår vad det handlar om. Jag tror jag ska bli tydligare. Jag tror att jag ska börja säga vad det handlar om ännu mer rakt ut. Behöver jag tillägga att jag älskar filmen Dogville?
http://www.youtube.com/watch?v=gLu-m0tohKs
